Hur många klänningar en kvinna hade i sin garderob varierade givetvis med hennes ekonomi, liksom deras kvalitet. En fin kvinna bytte ofta kläder flera gånger om dagen, då varje tillfälle – frukost, morgonpromenad, visiter, en eftermiddag hemma, middag hos vänner eller kanske en bal - hade sin kod för vad som var passande. Det är ett alltför komplext system för att gå in på här. Vill du läsa mer om det och om empirens kvinnokläder i stort så är Helen Perssons bok Empirens Döttrar utmärkt.
"Regine Sophie Tutein med sønnen Peter" av Jens Juel, 1801-02.
De kvinnor som befann sig i enklare omständigheter, men ändå inte var direkt fattiga, fick kanske nöja sig
med samma klänning hela dagen, och säkert fanns det de som befann sig någonstans mellan dessa ytterligheter. Vanligt folk ägde inte alltid några klänningar alls,
utan bar ofta en kombination av kjol (stubb) och liv (kofta eller tröja).
Men tillbaka till klänningarna. En
klänning blir inte historiskt korrekt för empiren – ser inte ens ut som en
empireklänning - bara för att den har en hög midja; vilket tyg den är sydd i,
var sömmarna sitter, hur den är sydd och dekorerad bidrar också till helheten,
liksom vilka underkläder och accessoarer den bärs med. Modet varierade också mycket under perioden: en klänning från år 1800 hade sett urlöjlig ut om den bars år 1820. Här är några saker att
vara uppmärksam på när du tittar på klänningar från tiden (länkar finns i
slutet av inlägget) eller funderar på att köpa en klänning till något evenemang:
Tyg
Den stora modenyheten under den
här tiden var bomullen. Den hade börjat smyga sig in redan under 1700-talets
sista årtionden, men nu slog den igenom på bred front. Vitt var populärt under
hela perioden, men mörkare färger fanns också parallellt och blev allt
vanligare från 1810-talets mitt. Bomullstyger kunde vara enkla, ha invävda
mönster och bårder, vara broderade eller ha tryckta mönster.
Siden användes också. Kanske
inte riktigt lika mycket som bomull precis vid sekelskiftet 1800, men med åren
kom det tillbaka mer och mer. Sidentyger kunde vara enkla och släta, ha invävda
mönster eller broderas. Även silketyll kunde användas.
Pelissen (kappan) som är sydd av tyget sägs ska ha tillhört Jane Austen.
Ylle var tacksamt under de kalla nordiska vintrarna, ibland uppblandat med silke eller bomull. Det kunde vara enfärgat, ha invävda eller tryckta mönster.
Givetvis gick det mode även i vilka
mönster som trycktes och vävdes in i tygerna – vilket blommigt, prickigt,
randigt eller rutigt tyg som helt kan inte passera för empire och ett tyg som
passar i slutet av perioden skulle kunna se helt fel ut i början. Det finns reproduktioner
att köpa, men även vissa moderna mönster är förvånansvärt lika de som förekom
under empiren. Dubbelkolla alltid mot original för att vara på den säkra sidan.
Konstruktion
Det fanns mer än ett sätt att
konstruera klänningar på under den här tiden – eftersom empiren varade i mer än
20 år så utvecklades det en smula också. Några gemensamma nämnare finns dock i
de flesta klänningar från den här tiden.
Axelsöm
Axelsömmen under den här tiden
satt långt bak på skulderbladet, inte mitt uppe på axeln som idag. Den var lätt
sneddad nedåt mot ärmhålet.
Det lilla ryggstycket, med axelsömmarna och sidsömmarna långt bak, syns tydligt.
Bakstycket är extremt litet och smalt.
Sidsöm
Sidsömmen var ofta förskjuten
långt bakåt den också, så att bakstycket blev väldigt litet, ofta diamantformat.
Engelsk sidenklänning från runt 1805. Sidsömmarna sitter långt bak -
även axelsömmarna vid skulderbladen syns. Ryggstycket blir litet.
Urringning
Urringningen var ofta, men inte
alltid, djup och rundad. Andra variationer fanns också.
Ärmhål
Ärmhålen satt högre upp under
armen än vad vi är vana vid idag, men var i gengäld desto djupare bak mot
ryggen, vilket också bidrog till det lilla ryggstycket.
Klänningen stänks med dragskor i urringning och midja.
Ärm
Ärmarnas utseende varierade jättemycket
med modet. I början var de ofta ganska släta och raka.
Kjolen hänger rakt ner och är dekorerad med en bård.
Med tiden blev det
vanligare med lite lätt rynkning vid axeln, och till slut var puffärmar det
enda rätta för den modemedvetna.
Kjolen börjar få en tydligare trattform, hjälpt och accentuerad av volangerna.
Midja
Midjan satt högt under den här
perioden, men hur högt varierade. Som högst satt den runt 1820, sedan började
den sakta men säkert sjunka för att nästan vara på sin naturliga plats år 1830. Medan midjan satt högt såg man ofta att den gick upp lite extra i ryggen eller var helt parallell med framstycket. Den satt dock inte lägre bak än fram, vilket moderna empireskurna klänningar oftast gör.
Svensk klänning i halvsiden, ca 1815. Midjan är parallell med golvet hela vägen runt.
Små puffade överärmar och invävd dekor vid kjolfållen. Klänningen stängs med snoddar i ryggen.
Kjol
Under 1800-talets början var
kjolarna veckrika runt om, men efter bara några år syddes de ofta av tre eller
fem bitar.
Svensk bomullsklänning, ca 1800-15. Kjolen är rynkad runt om.
Klänningen stängs med snoddar fram.
De främre var starkt sneddade för att sitta slätt i midjan framtill
och i sidorna, medan det raka bakstycket var kraftigt veckat.
Norsk bomullsklänning, ca 1810-15. Slät kjol fram, mycket vidd bak.
Liten volang vid fållen, samt vid handled och urringning.
Klänningen stängs med band och snoddar bak.
I början hängde kjolen rakt ner men efter hand som 1810-talet gick så började den mer och mer anta en trattform; smal upptill och vid och utstående nertill.
Kjolen hålls ut med hjälp av en med vadd stoppad fåll.
I filmer som utspelar sig under
1800-talets början stängs klänningarna ofta mitt bak med små knappar. Även om
det förekommer på bevarade plagg så är det mycket vanligare att de hålls ihop
med snoddar i löpgångar i urringning och midja, kanske med någon knappnål mitt
på ryggen. Liv som öppnas fram finns också, men inte heller där är knappar
dominerande: återigen är det snoddar eller knappnålar som oftast sköter det. På
1820-talet börjar hyskor och hakar bak att dyka upp.
Sömnad
Alla kläder under den här
perioden syddes givetvis för hand då symaskinen inte började säljas till
privatpersoner förrän på 1860-talet. All sömnad, förutom den av underkläder och
liknande, hade tidigare utförts av skräddare. Nu, med de nya mjuka materialen
och de enklare modellerna, kunde man sy hemma, eller anlita en sömmerska för
det. Då handsömnad givetvis tar lite tid hade olika stygn utvecklats för olika
moment i klädsömnaden. Ska man vara riktigt noggrann kan man alltså inte
använda bara en sorts stygn i en hel klänning, utan får lära sig flera olika. I
boken Kvinnligt Mode Under Två Sekel
av Britta Hammar och Pernilla Rasmussen beskrivs dessa olika sömsätt och deras
tillämpning på ett bra sätt. Även om du väljer att sy det mesta på maskin så
bör synliga sömmar sys för hand.
Dekoration
Precis i början av seklet var
klänningarna relativt odekorerade, men broderier blev snart moderna.
Runt 1810
börjar veck och kanske någon liten volang vid fållen dyka upp, för att bli mer
och mer uttalade med tiden. Från slutet av 1810-talet är kjolfållarna mycket
dekorerade med volanger, rullåer och tredimensionella rosetter, blommor, blad
och annat. Klänningsliven dekoreras på ett matchande sätt.
Applicerade dekorationer på liv, ärmar och kjol.
Avslutaning
Alla sorters tyger och mönster
var inte passande för alla situationer eller för alla personer, lika lite som
att ett par jeans passar på Nobelfesten eller en balklänning känns rätt när man
putsar fönster. För att få en större förståelse för vad som ansågs lämpligt i
vilka sammanhang är det bra att inte bara titta på bevarade plagg, som ofta är
tagna ur sitt sammanhang, utan också på modeplanscher, som ofta beskriver när
plaggen ska användas och visar med vilka accessoarer de bör kombineras. Även
skrivna texter, som till exempel brev och dagboksanteckningar, kan ge ledtrådar
till vad som användes vid olika tillfällen, på ett kanske mer realistiskt sätt än de idealiserande modeplanscherna.
Morgonklädsel ur den engelska modeskriften Ackermann's Repository, 1813.
För att undvika vanliga nybörjarfel:
Som du kanske förstår finns det
få klänningar idag som är konstruerade på liknande sätt som de var under
1800-talets början, eller är sydda i rätt sorts material och har rätt sorts mönster.
Det är därför väldigt svårt, om inte omöjligt, att sy om till exempel en balklänning i partysatin från 90-talet eller en blommig sommarklänning från 70-talet till övertygande empireklänningar. Det blir i de allra flesta fall både
lättare och billigare att göra rätt från början genom att köpa tyg och sy efter
historiskt korrekta mönster. Är du ny på att sy och tycker att det känns överväldigande
att göra en hel klänning är det alltid en bra idé att börja med underkläderna –
de är ändå helt nödvändiga för att få rätt siluett och skulle det bli lite fel så
kommer det inte att synas.
Länkar till fler bilder av originalplagg
Länkar till återskapade plagg
Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det "på riktigt".
Dagklänningar 1800-tal
Alessandras svarta
Sabines gråa
Aftonklänningar 1800-tal
Coles champagnefärgade
Dagklänningar 1810-tal
Coles blåa
Coles brunrandiga
Sabines grå/rödrutiga
Samanthas gula
Samanthas ljusblåa
Samanthas svarta sorgklänning
Quinns blocktryckta
Aftonklänningar 1810-tal
Ambres bruna
Carolyns ljusblåa
Elizabeths tegelfärgade
Leimomis blåa sjalklänning
Samanthas guldprickiga
Quinns blåa underklänning
Quinns roströda
Quinns vita
Dagklänningar 1820-tal
Katherines orangea
Sabines grönrandiga
Sabines lilarandiga
Referenser:
Andersen, E. (1986). Danske
Dragter: Moden 1790-1840. København: Nyt Nordiskt
Forlag Arnold Busck A/S.
Arnold, J. (1984). Patterns of Fashion 1 – Englishwomen’s dresses & their construction
c. 1660-1860. London:
Macmillan.
Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.
Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund:
Signum.
Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the
20th century. Köln: Taschen GmbH.
Persson, H. (2009). Empirens döttrar – kultur och mode under tidigt 1800-tal. Lund: Signum.
SENAST ÄNDRAD 2 MARS 2014
No comments:
Post a Comment
Note: only a member of this blog may post a comment.