Saturday, 6 October 2018

Strumpor för Kvinnor


En stor skillnad på nutiden och 1800-talet är inställningen till strumpor. Idag är det ytterst sällan som folk lyfter på ögonbrynen om du inte har strumpor/strumpbyxor, men många av 1800-talets människor hade blivit skandaliserade om de såg ett naket ben i något officiellt sammanhang.

En dam sätter på sig sina strumpor, ca 1830.

Det finns några målningar från empiren på eleganta damer i tunna muslinsklänningar och nakna fötter, men de är nästan uteslutande intima porträtt av franska kvinnor som låg i modets extrema framkant. De tog ut svängarna i modet mer än vad majoriteten av kvinnor gjorde, särskilt här i det konservativa Norden. Givetvis fanns det undantag: det berättas att en hovfröken bar hudfärgade trikåer på benen under en promenad i Stockholm 1801, och det orsakade sådan uppståndelse att hon behövde assistans för att komma ifrån folkmassan som mobbade henne. Inte många kvinnor var modiga eller enfaldiga nog att utsätta sig för det.

Att vara så här vågat klädd var inte normen, ens i Frankrike.

Generellt kan man alltså säga att strumpor var en självklarhet för alla i samhällets övre klasser. Inte ens när bad och därmed baddräkter blev på modet var det självklart att benen skulle få komma ut och lufta sig: strumpor och särskilda skor bars ofta även till baddräkt.

Baddräkter med strumpor och skor, ca 1884. 

Till skillnad från de som tillhörde samhällets elegantare cirklar kunde allmogen till vardags ofta gå barfota, eller med grova skor utan strumpor, särskilt under de varmare månaderna. Även de brukade dock sätta på sig strumpor när de skulle gå till kyrkan eller på fest. Strumpor var helt enkelt ett väsentligt plagg för att anses vara korrekt klädd under 1800-talet.

Bondfolk från Torna härad i Skåne. En blandning av barfota, bara fötter 
i skor, samt strumpor och skor. Uppskattningsvis mitten av 1800-talet.

Vilken typ av strumpor ska du ha då? Det beror givetvis på vem du återskapar. För en bondmora är grova handstickade yllestrumpor lämpliga (färg kan variera med var i landet du bor – skånska allmogekvinnor hade ofta svarta strumpor, något som var rätt ovanligt i övriga Sverige), liksom för en fiskarhustru eller fabriksarbeterska i stan.

Handstickade yllestrumpor - kanske inte det första att investera tid 
eller pengar i, men förhöjer känslan om du vill uppgradera din dräkt.

För sommarevenemang i allmogemiljö fungerar det fint att gå utan strumpor, men det kan vara bra att ha ett par tillgängligt som skydd mot eventuell skoskav eller kyliga nätter.

Bara fötter i träskor - inte nödvändigtvis så obekvämt 
som man kan tro, men annorlunda och avgjort bondskt.

För mer välbeställda damer kan fina yllestrumpor vara skönt på vintern, medan tunna strumpor i bomull eller silke är lämpligt under sommarhalvåret. 

Vita strumpor till skor i ballerinamodell - en stapelvara 
i damers garderober under första halva av 1800-talet.

Omönstrat vitt är alltid ett säkert val om du är osäker, men det fanns även massor av färgstarka strumpor med djärva mönster under 1800-talet – sök i museernas databaser.


Gemensamt för alla kvinnostrumpor är att de gick upp över knäet och hölls på plats med strumpeband över eller under knäet. Strumpeband kunde vara vävda eller flätade band, eller av tyg med insydda fjädrar för att göra dem elastiska. Så småningom kom även strumpeband med elastisk resår – dock inte de överpyntade historier man ser till dagens brudklänningar. Från England och USA finns beskrivningar på stickade strumpeband. Huruvida sådana även användes i Sverige är oklart, men härifrån finns virkade strumpeband bevarade från mitten av 1800-talet. Fram mot sekelskiftet 1900 fästes strumporna med elastiska strumpeband som hängde ner från korsetterna.

Stickade strumpeband i ullgarn, baserade på en 
beskrivning i brittiska "The Workwoman's Guide" från 1838.

Hösten och vintern är en bra tid att investera i over-kneestrumpor från de vanliga klädbutikerna, om du inte vill lägga ner tid på att tillverka dina egna strumpor eller pengar på att köpa reproduktioner. Satsa på strumpor i naturmaterial, eller med så låg procent syntet du kan hitta. Moderna strumpor är givetvis inte historiskt korrekta (de detaljerna får vi gå in på en annan gång), men de kommer att se mycket bättre ut än vad nakna fötter i skorna gör. Långa kjolar kan dölja mycket, men inte huruvida du bär strumpor eller ej. De är en liten detalj som höjer helhetsintrycket.

Referenser:
Persson, H., Kindahl, A., Olsson, K. & Roos, I. (2009), Empirens Döttrar – Kultur och mode under tidigt 1800-tal. Lund: Signum.

Saturday, 17 March 2018

Prostituerades Kläder

Det finns ofta en föreställning, särskilt hos de som inte vill klä sig så ”präktigt”, om att prostituerades kläder skiljde sig från andra kvinnors; ibland går önskemålen till något i stil med saloonflickors kostymer i Westernfilmer. I en tid när kläder var otroligt dyrt fanns det sällan ekonomiskt utrymme för extravaganser såsom särskilda arbetskläder för prostitution – måste du gå till torget eller till det arbete du kanske hade dagtid i samma kläder som du hade på det ”andra jobbet” så höll du dig mer eller mindre inom det av den egna klassen socialt accepterade.

Att döma av det relativa fåtal bilder av prostituerade som finns från 1800-talets Skandinavien - särskilt bilder av dem när de "går på gatan" är det ont om - så verkar kulturen inte heller ha varit sådan att man annonserade sina tjänster genom sin klädsel. Faktum är att enligt reglementeringen av prostituerade i Stockholm från 1875, som i stort liknade den från 1859 och gällde fram till 1918, så fanns det ordningsregler som sade att de ”å gator, torg, och allmänna platser städse visa sig i anständig klädsel och icke genom utmärkande klädedräkt söka ådraga sig uppmärksamhet” (Johansson, 1913).

Då de inte heller fick ”stryka fram och tillbaka…… icke utan giltig anledning stanna samt icke tilltala personer eller genom utrop och åtbörder söka tillocka sig uppmärksamhet” (Johansson, 1913), inte vara ute efter klockan elva på kvällen eller för den delen diskret (eller inte så diskret) ge hintar från fönster i det egna hemmet så verkar samhället ha jobbat för att göra dem osynliga i det offentliga rummet, även om affärerna uppenbarligen fortsatte ungefär som tidigare ändå. Hur noga reglerna följdes kan såklart diskuteras, men vi ska titta på några dåtida bilder av prostituerade och se vad vi kan upptäcka.

Separationsvakterna, kallade Paltar som i denna bild av Pehr Nordqvist, hade framför allt hand om kvinnliga fångar, ofta prostituerade. Denna kvinna skulle kunna vara en sådan. Hennes klänning och skor är typiska för sekelskiftet 1800. 


Kvinnorna i På väg till korrektionsinrättningen för kvinnor vid Barnhusgatan i Stockholm av Hjalmar Mörner, 1830, har kläder som ger ett eko av tidens modedräkt, med ärmar som är relativt vida upptill, midjan på väg ner mot sin naturliga plats och klacklösa kängor, men med vanliga kvinnors förkläden och sjaletter. Inga konstigheter alltså.


I C.J.A. Skogmans På Norrbro på qvällsqvisten 1849 ser vi en prostituerad kvinna i samtal med två potentiella kunder, båda uppenbarligen av en högre samhällsklass än hon själv. Kvinnans kläder är helt ordinära för tiden och hennes klass, med lång klänning buren över flera underkjolar, en jacka över det och den för vanliga kvinnor nästintill obligatoriska sjaletten.


Anna Maria Nilsson i samband med att hon blev inskriven som prostituerad år 1869. Hon är klädd som vilken borgerlig kvinna som helst, det är inget som drar uppmärksamhet till sig. 


Den här kvinnan var inskriven vid Prostitutionsbyrån i Stockholm mellan 1863-1881 och fotot, gissningsvis taget på 1870-talet, fanns i att av Sedlighetspolisens fotoalbum. Det är inget anmärkningsvärt över henne; både frisyr och kläder stämmer med tidens mode, om än inte det mest extravaganta. 


I Albertine i polisläkarens väntrum av den norske konstnären Christian Krohg från 1887 ser vi ett flertal prostituerade i olika ekonomiska omständigheter. En del klär sig lika moderiktigt som borgerskapets damer, andra har uppenbarligen enklare förhållanden. Ingen har på sig kläder som sticker ut från mängden, utan de ser ut som kvinnor brukade göra på 1880-talet.


De enda bilder på kvinnor i för tiden mycket utmanande kläder är bilder av scenens damer: skådespelerskors, dansösers och sångerskors scenkostymer kunde avvika betydligt från det vanliga, men de bar helt normala kläder när de inte jobbade. I nuläget kan vi alltså anta att de prostituerade kvinnorna i 1800-talets Sverige i allmänhet klädde sig precis som andra kvinnor från samma samhällsklasser och ekonomiska omständigheter.

Att porträttera en prostituerad kunde vara intressant och bildande på många sätt, för både en själv och allmänheten, och ge möjlighet till reflektion över kvinnors värde och möjligheter då och idag. Att göra en plojgrej av några av de mest utsatta kvinnornas situation känns däremot osmakligt - att läsa en dåtida novell om hur tolvåringar luras in i det efter att ha "förförts" av rika vuxna män ger tvärtom en otäck klump i magen - särskilt när man vet att samma vidrigheter fortsätter i världen idag.

Referenser:

J.E. Johansson, (1913). Reglementeringen i Stockholm. Stockholm; Wahlström & Widstrand. PDF finns här.

Thursday, 11 January 2018

Parallella Rynkor - Pipveck

Parallella rynkor/pipveck (cartridge pleats på engelska) liknar stripade rynkor både i utseende och sömnadssätt, men det finns viktiga skillnader. Parallella rynkor sys på ett sätt som gör att de vinklas ut från kroppen nästan som på gångjärn och ingen extra volym hamnar i plaggdelen de sys mot. De lämpar sig därför perfekt för till exempel klänningskjolar och vida ärmar. Då traskanten är exponerad användes parallella rynkor främst på plagg som sällan eller aldrig tvättades, alltså som regel inte på underkläder. Parallella rynkor kan endast sys för hand, så ett visst mått av tålamod krävs. Resultatet gör dock att det är värt det.


Börja med biten som ska rynkas, här är det en klänningskjol. Vik ner några centimeter i det som ska bli midjan på kjolen – om du vill kan du kasta för hand (eller zick-zacka/overlocka på maskin om du hellre vill det) traskanten först, men för normal användning med tyger som inte repar upp sig alltför mycket är det sällan nödvändigt. Pressa. 


Sy minst tre rynktrådar, parallellt med varandra, med jämna och fina stygn så att rynkorna blir lika djupa sedan. Ju tunnare tyg desto kortare stygn för att slutresultatet ska bli bra, glesa rynkor är inte snyggt. Använd en tråd som kommer att tåla påfrestningen när du drar ihop rynkorna, och som inte kommer att vara alltför uppenbar på det färdiga plagget, rynktrådarna lämnas nämligen kvar.


Dra försiktigt i alla rynktrådarna samtidigt, tills det rynkade partiet har rätt längd. Fäst trådarna.


Se till att rynkorna är jämnt fördelade: att märka ut fjärdedelar, åttondelar eller sextondelar på partiet som ska rynkas och plaggdelen det ska sys mot innan rynktrådarna dras åt är en bra idé, annars blir det lätt obalanserat. Här matchas märktråden i kjolen mot en söm mitt fram på livet.


Lägg det rynkade partiet räta mot räta med det stycke det ska fästas mot. Detta stycke kan vara enkelt, eller som här ha en passpoal som kommer att sitta mellan de två tygstyckena. Börja sy fast rynkorna, en eller två kaststygn i varje rynka och mot kanten på tyget de sys mot. Ha inte en för svag tråd till detta, men inte heller en som är så stark att tyget går sönder innan tråden gör det – en trasig söm är lättare att laga än ett trasigt tyg. Eftersom rynktrådarna sitter kvar och håller ordning på rynkorna så är det enkelt att fästa dem på nytt om tråden går av.


Klart! Från avigan ses att rynkorna bildar en kant som vid plaggets användning kommer att vinklas utåt, men inget byls hamnar i själva midjan.


Sett från rätsidan ser man perfekt jämna och parallella rynkor, en detalj som ger ditt plagg ett mycket välarbetat och historiskt utseende.


Rynkorna kunde variera i djup och användning från årtionde till årtionde – titta på bilder av bevarade plagg för att få det rätt.

Saturday, 30 December 2017

Sy Passpoaler

Passpoaler användes under 1800-talet framför allt i kvinnokläder och militära uniformer, här och där även i folkliga rockar och jackor. Medan de i militära och folkliga mansplagg ofta bestod av en remsa tyg i kontrasterande färg, så var passpoalerna i kvinnliga modeplagg nästan alltid sydda av samma tyg som plagget och vikta om en snodd. Det är sömnaden av dessa som ska beskrivas här. 

  
Tillverka passpoalerna
Tygremsorna till passpoalerna klipps ut på skrå, i 45 graders vinkel mot tygets trådriktning. Hur breda de behöver vara beror bland annat på hur tjock snodd de ska vikas om: det är bra om den färdiga passpoalen har samma sömsmån som plaggdelen den ska sys fast på, så om du är osäker kan du klippa dem extra breda och klippa ner dem sedan.


En del kortare passpoalremsor kan du eventuellt få ut av de bitar som blivit över när du klippte ut ditt plagg. De kan skarvas ihop till längre remsor – ekonomiskt och historiskt korrekt. Klipp ändarna trådrakt och lägg ihop två stycken så att de bildar en vinkel.



Sy ihop remsorna. Om du syr för hand så kan det räcka med förstygn, eventuellt med ett och annat efterstygn, då passpoalerna inte kommer att belastas så mycket, och förstygn går snabbt att sy. 


När du viker upp dem så kommer de att bilda en lång snedremsa.


Pressa isär sömsmånerna och klipp av de överflödiga hörnen.


Vik remsan om din snodd. Snodden ska vara relativt smal, ungefär 1-3 mm i diameter. Som snodd kan du använda virkgarn i bomull, eller som här, hushållssnöre i bomull. Om plagget ska kunna tvättas och du vill vara säker på att garnet/snöret inte krymper så kan du försiktigt (undvik trassel) lägga det i en kastrull med hett vatten innan du syr passpoalerna.


Tråckla ihop passpoalen, nära snodden. Du kan använda ganska stora stygn - den här sömmen ska inte synas när passpoalen är fastsydd i plagget, huvudsaken är att snodden inte flyttar på sig.


Klipp ner sömsmånen till önskad bredd.



Passpoal i en söm
Lägg passpoalen mellan dina plaggdelar, kant i kant om den har samma sömsmån som plaggdelarna. Klänningsliv (blått) och deras foder (vitt) syddes oftast som ett lager, inte som idag där plagg och foder sys var för sig. 


Sy igenom alla lager. Här är det viktigt att sy riktigt nära snodden (men inte i den) så att resultatet blir snyggt. Syr du för hand så kan du känna dig för hela tiden: klänningsliv och åtsittande ärmar sys helst med efterstygn, då den sömmen klarar av stora påfrestningar.


Klart! Här har sömsmånerna pressats isär, men i vissa sömmar pressas de åt sidan. Passpoalen kommer då luta lätt åt motsatt håll.


Passpoal som kantning
Lägg passpoalen kant i kant med plagget, till exempel i en halsringning eller som här i en midjesöm.


Sy så nära snodden som du kan, för bästa resultat.


Pressa sömsmånen in mot plagget. Klart! I ett plagg skulle givetvis sömsmånen fästas till fodret för att inte flaxa omkring, men mer om det i ett framtida blogginlägg.


Dubbla passpoaler
Ibland kan man se dubbla passpoaler, särskilt på platser där de sytts som kantning. Mellan liv och kjol blir det till exempel mycket effektfullt. Ett enkelt sätt att få dem att bli bra är att sy den andra passpoalen efter att du sytt den första. Nåla fast den andra passpoalen som du vill ha den och sy noggrant och försiktigt ”i diket” mellan plaggdelen och den första passpoalen, igenom den andra passpoalens sömsmån.


Passpoaler är ett utmärkt sätt att ge klänningar och pelisser det där lilla extra som gör att de ser historiskt trovärdiga ut. Titta på många bilder av den sorts plagg du vill sy, för att ta reda på hur passpoaler användes under just din period.

Vill du hellre sy dina passpoaler på maskin så finns det en bra tutorial här.

SENAST UPPDATERAD 2 JANUARI 2018

Saturday, 21 October 2017

1860-talsfrisyr med Lösknut och Dekorativa Flätor

De enklaste versionerna av frisyrerna från 1860-talets början och mitt behöver inte vara så svåra, men de kräver rätt stora hårmassor för att se bra ut. Då alla inte har det av naturen så kommer här en tutorial på hur du kan fuska med hjälp av en knut av löshår. I min frisyr nedan består bara de smalare dekorativa flätorna ovanför knuten av mitt eget hår, som inte är så tjockt men när bilderna togs nådde nedanför midjan. Har du lite för kort hår kan du hoppa över dem, eller använda lösflätor.


Den här knuten är gjord av en hästsvans som ursprungligen satt fast på en klämma, den där sorten som går att köpa rätt billigt på många ställen. Jag hade tur som hittade en som matchar min egen hårfärg hyfsat. Klämman har tagits bort och löshåret har flätats. Flätan har sedan fästs med hårnålar till en knut. En sådan är bra att ha bland sina historiska (eller för all del moderna) hårprylar, då den lätt går att inkorporera i olika sorters frisyrer. Har du råd med det så kan du givetvis använda dig av löshår av högre kvalitet, som närmare matchar din egen hårfärg och inte glänser alltför plastigt. Hårnålarna som kommer att användas är av den här typen, de är bättre till detta och närmare sina historiska motsvarigheter än vad ”bobby pins” är.


Det underlättar om du inte tvättat håret på några dagar, eller om du arbetat in lite tidsenlig pomada/modern gel innan du börjar, särskilt om du har halt, silkigt hår.

Börja med att borsta ditt eget hår noggrant och mittbena det. 


Bena håret igen, från öra till öra, riktigt långt bak på hjässan, om du vill ännu längre bak än vad jag har gjort. Håll undan det främre håret tills vidare.


Dela upp det bakre håret i två jämntjocka länkar. Den här benan ska kammas bort senare, så den behöver inte vara så exakt, men se till att håret är slätt och utan trassel.


Gör två flätor precis bredvid varandra, långt ner i nacken. Dessa kommer du sedan att använda för att ge visuellt intresse till knuten. Om du tycker att det är enklare så kan du göra en hästsvans långt ner i nacken som du sedan gör två flätor av, du hoppar då över steget ovan.


Kamma bort benan i nacken och nåla fast den lösa hårknuten över flätorna, så långt ner i nacken som det går – det tidiga 1860-talets frisyrer satt lågt. Se till att de flätor du gjort sticker ut, en på var sida, i jämnhöjd med varandra. Ju längre hår du har desto längre ner kan du låta dem titta fram - har du tillräckligt långt hår kan de hänga rakt ner från under knuten. 


När knuten sitter stadigt tar du den ena flätan och låter den följa knuten upp på huvudet och ner på andra sidan. Lägg den platt mot huvudet så att den syns bra och nåla fast den. Peta in änden under knuten.


Ta nästa fläta och gör likadant med den, men låt den löpa precis över den första, så att de gör större intryck, nästan som en dekorativ kam av ditt eget hår. Nåla fast, se till att ändarna på flätorna inte kikar ut någonstans.


Nu är det dags för det främre håret. Till skillnad från 1840-50-talen så var det nu vanligt att öronen var helt exponerade, framför allt hos yngre kvinnor, även om frisyrerna i grunden var konstruerade på i princip samma sätt som tidigare. Ta håret på ena sidan och dra det bakåt. Se till att det är slätt och tvinna det bakåt/uppåt, samtidigt som du drar det lätt bakåt. 


För hårtesten under knuten och vira den runt denna. Peta in den ordentligt under knuten så att den inte syns, du kan behöva lossa några hårnålar för att lyckas, och sedan fästa dem på nytt.



Upprepa på andra sidan och se till att hårtestarna inte kan slinka ut. Släta vid behov till håret med en kam, glöm inte att kontrollera att det är slätt och fint även bak. 


Frisyren ser rätt enkel ut framifrån, men elegant bakifrån. 


Har du tjockare hår eller använder valkar i de tvinnade slingorna på sidorna så ger det ett mjukare intryck och är också historiskt riktigt. Du kan givetvis också göra den här frisyren utan de dekorativa flätorna, eller inkorporera dem på ett annat sätt. Titta på bilder från tiden och experimentera tills du hittar din egen tidiga 1860-talsstil - det finns många att välja mellan. Det viktigaste är att det främre håret är mittbenat och att knuten sitter långt ner i nacken.