Sy ett Huvudkläde av en Duk

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

Underkjolar under tiden mellan empiren och krinolinen

Efter empirens slut (strax före år 1830) blev vida kjolar moderna. En av de viktigaste plaggtyperna för att få rätt silhuett på kjolarna under den här tiden var - och är - underkjolar. Vare sig du med dina kläder försöker fånga bilden av en societetsdam, en bondmora eller en hantverkares dotter, så kommer du att behöva underkjolar – i plural. Att få rätt form på kjolarna är inte den enda orsaken till att bära flera underkjolar: Har du bara en kjol så kommer den ofta att sno sig runt benen på dig på ett besvärligt sätt. Har du två-tre (eller fler – det finns uppgifter om att upp till sju-åtta stycken användes av damerna vid finare tillställningar) underkjolar så bildar de en samarbetande enhet som förhindrar att du trasslar in benen i dem.

Josabeth Sjöberg (ogift musiklärarinna i Stockholm) klär på sig för att gå ut, 1846. 

Underkjolen med vitbroderier syns tydligt. Josabeth dokumenterade sitt liv och

sina bostäder med många detaljerade akvarellmålningar som ger en bra inblick i 1800-talets Stockholm.

Det fanns olika sorters underkjolar, med olika funktion. Universellt för dem är att de inte bör synas under klänningen, de bör därför vara kortare än klänningskjolen. Hur mycket kortare beror på typen av underkjol. För att undvika att det blir bylsigt runt midjan med flera linningar så kan du göra dem lite större, så att de nästan lägger sig på höfterna, där det ju är önskvärt att ha vidd och volym. Det finns enstaka exempel på underkjolar med besparing i midjan, som gör att vidden naturligt hamnar lite längre ner, men de som har en vanlig linning dyker upp mer frekvent i det bevarade materialet.

”Vanliga” Underkjolar

Den vanligaste sortens underkjol för medel- och överklasskvinnor var sydd i vitt bomulls- eller linnetyg. Kjolen veckades (stripade rynkor var vanligt – den sorts rynkor vi oftast använder idag var mer ovanligt eftersom det blir klumpigt) till en linning. I svenska samlingar förefaller det som att det vanliga var att de hölls ihop med knytband bak; i till exempel USA verkar knappar och knapphål ha varit vanligare. Dessa underkjolar var oftast bara någon eller några få centimeter kortare än klänningskjolen. De kunde vara mycket enkla, eller dekoreras med veck, vitbroderier, infällda sicksackband eller spetsar, beroende på ekonomi och tillfälle, med enklare underkjolar till vardags och finare underkjolar till högtid. Hur vida de var varierade givetvis med vilken kjolvidd som var modern.

Underkjol av bomullstyg dekorerad med ihopvirkade sicksackband, 1840-talet. 

Malmö Museer, nr  MM 012257

Viktigt att notera är att även om du gör klänningar från sent 1850-tal och 1860-talet och bär krinolin så kommer du att behöva ett par vanliga underkjolar över den för att mjuka upp linjerna. Det ser rätt tråkigt ut om konturerna av krinolinringarna syns igenom klänningskjolen, eller om kjolfållen plötsligt ”bryts” och faller rakt ner när krinolinen slutar. Underkjolarnas tyngd ger även en viss kontroll till krinolinens svängande. En mindre vid, kortare underkjol bars ibland under krinolinen, av anständighetsskäl.

Underkjolarna stärktes oftast för att bli frasiga och hålla ut kjolvidden bättre. Att de nystärkta underkjolarna kunde stå för sig själva var inget ovanligt. Stärkta underkjolar hade också fördelen att vara lätt smutsavvisande, vilket i viss grad kunde minska risken för permanent smutsiga fållar. Nackdelen var att stärkelsen rann ur om underkjolen blev blöt, så att vara ute i regn var ingen bra idé. Dessutom mjukades de stärkta underkjolarna upp när man rörde sig och satt på dem, så även om man var försiktig med sina kläder så behövde underkjolarna stärkas om regelbundet. Vanligast i Sverige var att stärka med risstärkelse, men potatismjöl ger ett liknande resultat.

Ripsunderkjolar

Från 1820-talet användes underkjolar med invävda bomullssnören, på engelska kallade corded petticoats, för att hålla ut kjolvidden. Några sådana underkjolar finns på svenska museer, där de ibland (men inte alltid) kallas ripsunderkjolar. En sådan underkjol bars ofta under de vanliga underkjolarna. Snörena gjorde tyget stelare och när underkjolen stärktes sög snörena dessutom upp extra mycket stärkelse. De var ofta lite kortare än de vanliga underkjolarna, och inte lika vida. När krinolinen kom 1856 försvann ripsunderkjolarna gradvis, men på svenska museer kan man hitta exempel även från senare 1800-tal.

Det råder en viss osäkerhet om vilka kvinnor som använde ripsunderkjolar. De bevarade plagg som har en känd proveniens har tillhört borgerskapets flickor och kvinnor, så kanske bara de övre samhällsklasserna använde dem?

Har du ingen vävstol och kan väva tyg till en sådan underkjol, eller känner någon som kan göra det, så kan du fuska och sy in snörena. Det finns enstaka exempel på sådana underkjolar i bland annat USA. Snörena bör vara ganska tunna, typ hushållssnöre i bomull eller bomullsgarn för virknål #4-6, även om det finns exemplar med grövre snören bevarade.

Den nedre delen av denna hemvävda underkjol i bomullskypert har inslag av grövre trådar, ca 1850.

Malmö Museer, nr  MM 042899

Tagelunderkjolar

Underkjolar med invävda bårder av tagel började eventuellt användas redan under 1830-talet och var vanliga bland de högre klasserna på 1840-50-talen. Tagel heter crin på franska och både tyget och underkjolarna som syddes av det kallades för crinoline. Det är därifrån som även tagelunderkjolarnas efterföljare, krinolinen, fått sitt namn.

Tageltyg är rätt svårt att få tag på idag, om man inte kan väva det själv, så att göra en sådan underkjol är inte lätt. 

 Amerikansk eller europeisk tagelunderkjol, 1840-talet. 

The Met, nr C.I.43.126.26

Stubbar/vaddstickade underkjolar

En stubb var under 1700-talet namnet på vilken kjol och underkjol som helst, ofodrad eller vaddstickad/quiltad. Under 1800-talet fick det mer betydelsen av en vaddstickad underkjol. Stubben höll värmen under vintern och hjälpte till att hålla ut de vida kjolarna. Av vanligt folk användes de ibland, i alla fall på den svenska landsbygden, istället för krinolin; man kan då och då se att det finns en extra tjock valk av vadd vid fållen.

Vaddstickade underkjolar kunde vara rent funktionella, sydda i linne-, bomulls- eller ylletyger, med mycket enkla stickningar. De kunde också, i de högre samhällsklasserna, vara sydda i siden med eleganta, dekorativa mönster, inspirerade av 1700-talets avancerade motsvarigheter. De var något kortare än, och bars under, de vanliga underkjolarna.

Enkel stubb av hemvävt bomullstyg, 1860-talet. 

Nordiska Museet, nr  NM.0239096

Övrigt

Säkert fanns det andra sorters underkjolar också, även om de inte dyker upp i samlingarna så ofta. Underkjolar i kulört ylle är välbelagt hos allmogen och kan säkert ha används även i andra samhällsklasser under de kallare månaderna. 

Mamsell Holmsten (till vänster) ska precis sätta på sig en grå underkjol, 

en vit hänger över sänggaveln. Målning av Josabeth Sjöberg, 1856.

 

Länkar till fler bilder av originalplagg

Vanliga underkjolar

Ripsunderkjolar

Stubbar

Länkar till återskapade plagg 

Andreas underkjol med veck, spets och sicksackband
Evas spetskantade underkjol
Evas underkjol med veck och spets

Kays underkjol med veck

Sarahs underkjol

Jennifers ripsunderkjolar 

Julias ripsunderkjol
Kates ripsunderkjol

Katherins ripsunderkjol

Sarahs ripsunderkjol

 

Sarahs stubb 

Referenser:

Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.

SENAST UPPDATERAD 12 JANUARI 2017

1840-talets Kvinnounderkläder

1840-talets moderiktiga siluett med mjukt klockformad kjol och lång, slank midja, skapades framför allt av ett snörliv och ett antal underkjolar, men även andra plagg hjälpte till.

Modeplansch från La Mode, 1849.

Särk

Särken var oftast sydd i linne, men bomull började så smått komma in i framför allt finare kvinnors garderober. Särken nådde oftast till eller nedanför knäna, hade korta, oftast raka ärmar (för att matcha klänningens) och ibland ett ok. De enklare särkarna från 1800-talets början levde kvar ett bra tag till bland de som inte var helt uppdaterade i modet. 

Enkel särk i linne, daterad 1840-70. Malmö Museer, nr. MM029549

Strumpor och Strumpeband

Kvinnors strumpor var oftast vita, i bomull eller ylle till vardags och kanske i silke till fest. De kunde vara helt slätstickade, eller ha genombrutna mönster på ovansidan av foten och framsidan av smalbenet. De hölls uppe med hjälp av strumpeband som knöts runt benet strax under eller över knäet.

Vita bomullsstrumpor, 1840-60. Malmö Museer, nr MMT 003278

Underbyxor

Underbyxor för kvinnor hade så smått börjat dyka upp under empiren, men var ännu på 1840-talet långt ifrån var kvinnas ägodel. I de fall de användes slutade de nedanför knäna och var öppna i grenen för att lättare klara av besök på potta eller dass. 

Snörliv

Snörliven var på den här tiden i mångt och mycket lika de som funnits sedan empiren, men mer kurviga. De var förhållandevis enkelt tillskurna, formade över höfterna och brösten med hjälp av kilar. De hade oftast axelband. De snördes bak och var hopsydda fram, där en planschett i trä, stål eller valfiskben instoppad i en långsmal ficka såg till att man hade rätt hållning och att bysten fick stöd. Snörliven var (förutom planschetten som gör det i princip omöjligt att böja sig fram och som damerna enligt uppgift gärna plockade ur framåt kvällen, vid mer inofficiella tillfällen) ofta framför allt stadgade med insydda snören med endast enstaka valfiskben och var därför rätt mjuka och behagliga att ha på sig.

Hur stor spridning snörliven hade bland befolkningen i stort är osäkert. Det finns exempel på att bondkvinnor i områden som inte brukade folkdräkt använt snörliv under sina klänningar och borgerskapets och adelns damer använde dem som en självklar del av klädseln. I städerna kan gamla snörliv eventuellt ha funnits på andrahandsmarknaden.

Snörliv i bomull, europeiskt eller amerikanskt, 1840-tal. 

The Metropolitan Museum of Art, nr C.I.42.74.12

Vaddering under kjolen

En liten kudde, valk eller serie volanger som fästes med band runt midjan användes ibland för att ge lite extra volym till kjolarna över höfterna och baktill. De var inte på långa vägar lika stora eller avancerade som 1870 och -80-talens turnyrer, men gav ändå en smula betoning bakåt utan att bli vulgära för den tidens smak.

Underkjolar

Det fanns flera sorters underkjolar som på olika sätt hade som funktion att få ut kjolvidden så mycket som möjligt. Mer om olika sorters underkjolar kan du läsa här.

Underkjol i bomull, med dekor av hopvirkade zick-zackband, 1840-tal.

Malmö Museer nr. MM 012257

Länkar till fler bilder av originalplagg

Särkar

Strumpor och Strumpeband

Snörliv

Kjolstödjande plagg

Vanliga underkjolar

Länkar till återskapade plagg

Elizabeths "rumpvalk"
Evas särk

Laurie’s snörliv

Natalies underkläder
Sarahs "rumpvalk"

Sarah Janes underkläder 

Stickad volang att bäras under kjolen

Referenser:

Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.

SENAST UPPDATERAD 3 JULI 2014

Varför Historisk Korrekthet Spelar Roll

När det gäller att sy (eller på annat sätt införskaffa) historiska kläder finns det två skolor: de som vill att de ska vara så historiskt korrekta som möjligt i alla detaljer (material, snitt, konstruktion osv.) och att frisyrer och allt annat bör matcha, och så finns det de som anser att det inte spelar så stor roll, huvudsaken är att man har roligt. Mellan dessa ytterligheter finns det förstås alla variationer på åsikter och infallsvinklar. Vad som passar just dig bäst kan ingen annan bestämma, men här är några tankar om varför en strävan mot historisk korrekthet kan anses vara betydelsefull.

Caroline sydde sin balklänning inspirerad av ett original från ca 1882, 

av den under 1800-talets andra hälft hett eftertraktade modeskaparen Worth.

- Nästan alla som ser dig i historiska kläder kommer att förutsätta att de är korrekta, liksom de felaktigt förutsätter att kostymerna i historiska filmer är det. Om dina kläder är historiskt korrekta eller ej kanske inte spelar så stor roll för dig personligen, men du kommer genom att använda dem att bidra till en uppfattning om hur det var förr. Om dina kläder inte är grundligt studerade och tillverkade så kan du sprida gamla missuppfattningar eller skapa nya. Eftersom kläderna vanligtvis speglar ett lands ekonomi, religiösa och politiska åsikter, traditioner och aktuella händelser samt människosyn (till exempel synen på män och kvinnor, barn och vuxna, fattiga och rika, medborgare och utlänningar) kan ”fel” kläder i värsta fall leda till en form av historieförfalskning. Detsamma kan egentligen sägas om det faktum att de flesta syr överklasskläder (om inte evenemanget är en societetsbal eller så – då är det givetvis helt rätt att vara så elegant man kan): även i de fall de är helt historisk korrekta så ger det på en marknad intryck av att alla hade det bra förr och det var verkligen inte fallet. 

 Jag (som ser sjukligt blek och tärd ut på den här bilden)

i kläder baserade på bevarade plagg från 1800-talets mitt.

Ovanstående är särskilt viktigt om du arbetar med historieförmedling, i offentlig sektor (som museum) eller privat (som grupp eller individ på ex. marknader); det är då din och arbetsplatsens/gruppens skyldighet att göra det korrekt så långt det är möjligt och det inkluderar kläderna (alla lager), frisyrerna och tillbehören. Önskvärt vore att en del av de som organiserar marknader och liknande också gjorde en större ansträngning i det avseendet: alltför ofta blandas saker och företeelser från hela seklet – eller till och med från 1900-talet – urskiljningslöst, även i fall där evenemanget har ett uttalat årtal.

 1800-talets mitt och 1900-talets början passar inte 

så bra ihop, även om de är trevliga var för sig.

Varför är det då viktigt att ge en korrekt spegling av historien? Helt enkelt för att vi som individer och samhället i stort är som vi är på grund av vad som hänt tidigare generationer. Vårt samhälle har inte uppkommit ur ingenting, eller blivit som det är av en slump. Det har utvecklats år efter år, årtionde efter årtionde, århundrade efter århundrade. Mode speglar varje tids åsikter och strömningar. Självklart ska det vara roligt att klä upp sig, men att ha roligt och att vara historiskt korrekt behöver inte vara varandras motsatser, särskilt inte nuförtiden när informationen om hur kläder såg ut och hur de tillverkades finns så pass lättillgänglig i böcker och genom internet.

Anders som vapenhandlare runt sekelskiftet 1900.

- Du kan inte uppleva det förflutna om du inte bär det. Att du använder rätt material, rätt snitt och kombinerar plaggen (alla lager) på rätt sätt är helt nödvändigt för att din dräkt ska kännas, se ut och röra sig på det sätt de gjorde förr. Det kommer att öka din förståelse för hur det var att leva i en viss tid: hur man rörde sig, hur man satt, vilken hållning som var eftersträvansvärd o.s.v. Det kommer också att öka din förståelse för varför alla dessa lager användes.

1800-talets kvinnor satte på sig korsetten varje dag lika naturligt som vi sätter på oss en bh. 

Är den sydd för din figur och snörs förståndigt är den inte obekväm, utan stödjande och avlastande. 

Brooke och hennes syster visar sina underkläder från 1860-talet. 

Klänningarna ska givetvis också på innan de kommer till evenemanget…

Att sy dina kläder för hand (om det var hur kläderna under din period gjordes) kommer lära dig varför kläders värde var så högt förr. Du kommer inse att ditt plagg, även om det kanske inte är helt perfekt, är unikt - ingen annan har något precis likadant. Förr såg inte alla ut som om de klivit ur en H&M-katalog. Du kommer att få en större förståelse och respekt för hur skickliga hantverkare och många kvinnor hemma var. Du kommer lära dig att olika stygn användes på olika ställen på ett plagg för att spara tid, vara extra hållbara eller ge en viss effekt till det färdiga plagget. Ja det tar tid att sy för hand, men du kommer att komma den tidens människor mycket närmare genom att göra något som de gjorde, och ditt plagg kommer att bete sig på ett annat sätt än ett maskinsytt.

Detaljer på handsytt snörliv, inspirerat av ett från 1800-talets början.

- Att fuska kan inte bara se fel ut, det kan också vara obekvämt eller till och med farligt; ett plagg i syntetmaterial kan smälta fast på huden om du kommer för nära en oskyddad låga; ett utelämnat snörliv eller korsett gör att de tunga underkjolarna skär in i midjan och höfterna; syntetfibrer blir för varma på sommaren och för kalla på vintern; fel frisyr till dina kläder kommer att påverka den fashionabla siluettens ömtåliga balans; en byst som ej stöds av ett snörliv eller en korsett kommer att få den finaste klänning att se tantig och klumpig ut.

 Sarah Jane i sorgdräkt av 1860-talsmodell.  Lillan är också historiskt korrekt klädd.

- Det spar både tid och pengar att göra rätt från början. De flesta som syr historiska kläder nöjer sig med något som inte är korrekt som första dräkt, av okunskap eller av ekonomiska skäl. Många vill efter en tid uppgradera till något som är mer historiskt korrekt och kasserar sin första dräkt. Ta dig tid att forska ordentligt om din favoritperiod nu och spara tid och pengar senare.

 Sabine har inspirerats av en modeplansch från 1812, men gjort vissa ändringar: 

eftersom hon föreställer medelklass har hon sytt sin klänning i bomull istället för siden 

som det enligt förlagan ska vara. Hennes bahytt är också lite gammalmodig för 1812 – men 

det kan vara passande för en kvinna som inte har obegränsade tillgångar.

- Andrahandspriset är högre på bra grejer. Om du upptäcker att återskapande inte är din grej, eller att du föredrar en annan tidsperiod så kan du med lite tur sälja dina kläder för ett skäligt pris, för de som själva kräver autenticitet vet vad det är värt.

- Det är roligt! Det är ett interaktivt sätt att lära sig historia på, du kommer att utveckla nya färdigheter och förfina de du redan har. Medan du surfar på bloggar, hemsidor och forum kommer du få nya vänner runt om i världen som har samma intresse som du. Den samlade kunskapen bland historiska återskapare och de som syr historiska kläder är stor och växer ständigt. Att inte ta hjälp av dem och få del av deras kunskap vore synd.

Anders, Frej och några till har roligt på Jönköpings Allmogemarknad, 1850.

Var inte rädd – även den bäste var en gång nybörjare och många har gamla kostymsynder de skrattar åt idag. Alla fortsätter att lära sig. Var öppen för ny kunskap, ödmjuk när någon berättar om ett bättre sätt att göra något på och ställ frågor när du inte hittar svar så kommer du att kunna få massor av hjälp.

En Empirekvinnas Klänningar

Läs gärna Introduktionen också.

Hur många klänningar en kvinna hade i sin garderob varierade givetvis med hennes ekonomi, liksom deras kvalitet. En fin kvinna bytte ofta kläder flera gånger om dagen, då varje tillfälle – frukost, morgonpromenad, visiter, en eftermiddag hemma, middag hos vänner eller kanske en bal - hade sin kod för vad som var passande. Det är ett alltför komplext system för att gå in på här. Vill du läsa mer om det och om empirens kvinnokläder i stort så är Helen Perssons bok Empirens Döttrar utmärkt.

"Regine Sophie Tutein med sønnen Peter" av Jens Juel, 1801-02.

De kvinnor som befann sig i enklare omständigheter, men ändå inte var direkt fattiga, fick kanske nöja sig med samma klänning hela dagen, och säkert fanns det de som befann sig någonstans mellan dessa ytterligheter. Vanligt folk ägde inte alltid några klänningar alls, utan bar ofta en kombination av kjol (stubb) och liv (kofta eller tröja). 

Men tillbaka till klänningarna. En klänning blir inte historiskt korrekt för empiren – ser inte ens ut som en empireklänning - bara för att den har en hög midja; vilket tyg den är sydd i, var sömmarna sitter, hur den är sydd och dekorerad bidrar också till helheten, liksom vilka underkläder och accessoarer den bärs med. Modet varierade också mycket under perioden: en klänning från år 1800 hade sett urlöjlig ut om den bars år 1820. Här är några saker att vara uppmärksam på när du tittar på klänningar från tiden (länkar finns i slutet av inlägget) eller funderar på att köpa en klänning till något evenemang:

Tyg

Den stora modenyheten under den här tiden var bomullen. Den hade börjat smyga sig in redan under 1700-talets sista årtionden, men nu slog den igenom på bred front. Vitt var populärt under hela perioden, men mörkare färger fanns också parallellt och blev allt vanligare från 1810-talets mitt. Bomullstyger kunde vara enkla, ha invävda mönster och bårder, vara broderade eller ha tryckta mönster.

Detalj av tyget i en morgonklänning i tryckt bomull från 1815-18.

Siden användes också. Kanske inte riktigt lika mycket som bomull precis vid sekelskiftet 1800, men med åren kom det tillbaka mer och mer. Sidentyger kunde vara enkla och släta, ha invävda mönster eller broderas. Även silketyll kunde användas. 

Detalj av sidentyg med invävt mönster, ca 1814. 

Pelissen (kappan) som är sydd av tyget sägs ska ha tillhört Jane Austen.

Ylle var tacksamt under de kalla nordiska vintrarna, ibland uppblandat med silke eller bomull. Det kunde vara enfärgat, ha invävda eller tryckta mönster.

Givetvis gick det mode även i vilka mönster som trycktes och vävdes in i tygerna – vilket blommigt, prickigt, randigt eller rutigt tyg som helt kan inte passera för empire och ett tyg som passar i slutet av perioden skulle kunna se helt fel ut i början. Det finns reproduktioner att köpa, men även vissa moderna mönster är förvånansvärt lika de som förekom under empiren. Dubbelkolla alltid mot original för att vara på den säkra sidan.

Konstruktion

Det fanns mer än ett sätt att konstruera klänningar på under den här tiden – eftersom empiren varade i mer än 20 år så utvecklades det en smula också. Några gemensamma nämnare finns dock i de flesta klänningar från den här tiden.

Axelsöm

Axelsömmen under den här tiden satt långt bak på skulderbladet, inte mitt uppe på axeln som idag. Den var lätt sneddad nedåt mot ärmhålet.

Norsk bomullsklänning, 1800-09. 

Det lilla ryggstycket, med axelsömmarna och sidsömmarna långt bak, syns tydligt. 

Bakstycket är extremt litet och smalt.

Sidsöm

Sidsömmen var ofta förskjuten långt bakåt den också, så att bakstycket blev väldigt litet, ofta diamantformat.

Engelsk sidenklänning från runt 1805. Sidsömmarna sitter långt bak - 

även axelsömmarna vid skulderbladen syns. Ryggstycket blir litet.

Urringning

Urringningen var ofta, men inte alltid, djup och rundad. Andra variationer fanns också.

Ärmhål

Ärmhålen satt högre upp under armen än vad vi är vana vid idag, men var i gengäld desto djupare bak mot ryggen, vilket också bidrog till det lilla ryggstycket.

Ärmhålen sitter långt bak. Amerikansk sidenklänning, 1812. 

Klänningen stänks med dragskor i urringning och midja.

Ärm

Ärmarnas utseende varierade jättemycket med modet. I början var de ofta ganska släta och raka.

Raka, smala ärmar. Spansk sidenklänning, ca 1802.

Kjolen hänger rakt ner och är dekorerad med en bård.

Med tiden blev det vanligare med lite lätt rynkning vid axeln, och till slut var puffärmar det enda rätta för den modemedvetna.

Puffärmar på amerikansk bomullsklänning, ca 1818.

Kjolen börjar få en tydligare trattform, hjälpt och accentuerad av volangerna.

Midja

Midjan satt högt under den här perioden, men hur högt varierade. Som högst satt den runt 1820, sedan började den sakta men säkert sjunka för att nästan vara på sin naturliga plats år 1830. Medan midjan satt högt såg man ofta att den gick upp lite extra i ryggen eller var helt parallell med framstycket. Den satt dock inte lägre bak än fram, vilket moderna empireskurna klänningar oftast gör.

Svensk klänning i halvsiden, ca 1815. Midjan är parallell med golvet hela vägen runt.

Små puffade överärmar och invävd dekor vid kjolfållen. Klänningen stängs med snoddar i ryggen.

Kjol

Under 1800-talets början var kjolarna veckrika runt om, men efter bara några år syddes de ofta av tre eller fem bitar. 

Svensk bomullsklänning, ca 1800-15. Kjolen är rynkad runt om. 

Klänningen stängs med snoddar fram.

De främre var starkt sneddade för att sitta slätt i midjan framtill och i sidorna, medan det raka bakstycket var kraftigt veckat.

Norsk bomullsklänning, ca 1810-15. Slät kjol fram, mycket vidd bak. 

Liten volang vid fållen, samt vid handled och urringning.  

Klänningen stängs med band och snoddar bak.

I början hängde kjolen rakt ner men efter hand som 1810-talet gick så började den mer och mer anta en trattform; smal upptill och vid och utstående nertill.

Europeisk sidenklänning, ca 1819-22. 

Kjolen hålls ut med hjälp av en med vadd stoppad fåll.

Knäppning

I filmer som utspelar sig under 1800-talets början stängs klänningarna ofta mitt bak med små knappar. Även om det förekommer på bevarade plagg så är det mycket vanligare att de hålls ihop med snoddar i löpgångar i urringning och midja, kanske med någon knappnål mitt på ryggen. Liv som öppnas fram finns också, men inte heller där är knappar dominerande: återigen är det snoddar eller knappnålar som oftast sköter det. På 1820-talet börjar hyskor och hakar bak att dyka upp.

Sömnad

Alla kläder under den här perioden syddes givetvis för hand då symaskinen inte började säljas till privatpersoner förrän på 1860-talet. All sömnad, förutom den av underkläder och liknande, hade tidigare utförts av skräddare. Nu, med de nya mjuka materialen och de enklare modellerna, kunde man sy hemma, eller anlita en sömmerska för det. Då handsömnad givetvis tar lite tid hade olika stygn utvecklats för olika moment i klädsömnaden. Ska man vara riktigt noggrann kan man alltså inte använda bara en sorts stygn i en hel klänning, utan får lära sig flera olika. I boken Kvinnligt Mode Under Två Sekel av Britta Hammar och Pernilla Rasmussen beskrivs dessa olika sömsätt och deras tillämpning på ett bra sätt. Även om du väljer att sy det mesta på maskin så bör synliga sömmar sys för hand.

Dekoration

Precis i början av seklet var klänningarna relativt odekorerade, men broderier blev snart moderna. 

Detalj av broderi vid klänningsfåll, Italien, 1807-10.

 Runt 1810 börjar veck och kanske någon liten volang vid fållen dyka upp, för att bli mer och mer uttalade med tiden. Från slutet av 1810-talet är kjolfållarna mycket dekorerade med volanger, rullåer och tredimensionella rosetter, blommor, blad och annat. Klänningsliven dekoreras på ett matchande sätt.

Svensk bomullsklänning, runt 1820. 

Applicerade dekorationer på liv, ärmar och kjol.

Avslutaning

Alla sorters tyger och mönster var inte passande för alla situationer eller för alla personer, lika lite som att ett par jeans passar på Nobelfesten eller en balklänning känns rätt när man putsar fönster. För att få en större förståelse för vad som ansågs lämpligt i vilka sammanhang är det bra att inte bara titta på bevarade plagg, som ofta är tagna ur sitt sammanhang, utan också på modeplanscher, som ofta beskriver när plaggen ska användas och visar med vilka accessoarer de bör kombineras. Även skrivna texter, som till exempel brev och dagboksanteckningar, kan ge ledtrådar till vad som användes vid olika tillfällen, på ett kanske mer realistiskt sätt än de idealiserande modeplanscherna.

Morgonklädsel ur den engelska modeskriften Ackermann's Repository, 1813.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

Som du kanske förstår finns det få klänningar idag som är konstruerade på liknande sätt som de var under 1800-talets början, eller är sydda i rätt sorts material och har rätt sorts mönster. Det är därför väldigt svårt, om inte omöjligt, att sy om till exempel en balklänning i partysatin från 90-talet eller en blommig sommarklänning från 70-talet till övertygande empireklänningar. Det blir i de allra flesta fall både lättare och billigare att göra rätt från början genom att köpa tyg och sy efter historiskt korrekta mönster. Är du ny på att sy och tycker att det känns överväldigande att göra en hel klänning är det alltid en bra idé att börja med underkläderna – de är ändå helt nödvändiga för att få rätt siluett och skulle det bli lite fel så kommer det inte att synas.

Länkar till fler bilder av originalplagg

Dagklänningar 1800-tal

Aftonklänningar 1800-tal

Dagklänningar 1810-tal

Aftonklänningar 1810-tal

Dagklänningar 1820-tal

Aftonklänningar 1820-tal

Tyger under empiren

Länkar till återskapade plagg
Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det "på riktigt".

Dagklänningar 1800-tal 
Alessandras svarta
Sabines gråa

Aftonklänningar 1800-tal
Coles champagnefärgade


Dagklänningar 1810-tal
Coles blåa
Coles brunrandiga

Sabines grå/rödrutiga
Samanthas gula
Samanthas ljusblåa 
Samanthas svarta sorgklänning 
Quinns blocktryckta

Aftonklänningar 1810-tal
Ambres bruna
Carolyns ljusblåa
Elizabeths tegelfärgade
Leimomis blåa sjalklänning
Samanthas guldprickiga
Quinns blåa underklänning

Quinns roströda
Quinns vita


Dagklänningar 1820-tal
Katherines orangea
Sabines grönrandiga
Sabines lilarandiga


Referenser:

Andersen, E. (1986). Danske Dragter: Moden 1790-1840. København: Nyt Nordiskt Forlag Arnold Busck A/S.

Arnold, J. (1984). Patterns of Fashion 1 – Englishwomen’s dresses & their construction c. 1660-1860. London: Macmillan.

Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.

Persson, H. (2009). Empirens döttrar – kultur och mode under tidigt 1800-tal. Lund: Signum.

SENAST ÄNDRAD 2 MARS 2014

En Empirekvinnas Underkläder

Läs gärna Introduktion och Grundläggande om Underkläder. Notera att denna text inte är helt applicerbar på de kvinnor som fortfarande använde bygdedräkter.

Empirstilen höll i sig från de första åren på 1800-talet till en bra bit in på 1820-talet. Den utmärks framför allt av en högt placerad midja – hur hög midjan var varierade med rådande mode. I början av empiren var damdräkterna mycket enkla både i form, material och tillskärning, men blev med tiden alltmer avancerade.

 Fransk kvinna, möjligen självporträtt, 1801, av Marie Denise Villers.

Många tror att empirens damer inte hade något alls på sig under de tunna bomullsklänningarna. Det är inte helt sant. Ja, det finns exempel på att några kvinnor, framför allt i Frankrike, gick utan underkjolar, med bara rosa trikåer under de halvt genomskinliga klänningarna. Endast ett sådant exempel finns dock omnämnt från Sverige: i det fallet väckte den unga Stockholmska damen så stor uppståndelse att hon behövde hjälp att ta sig ifrån den hånfulla gruppen pojkar som omgav henne.

 

Karikatyr av James Gillray, 1810.

Många karikatyrer driver också med de tunnklädda damerna och vill få oss att tro att deras klädsel inte lämnade mycket till fantasin - men karikatyrers hela poäng är nu att överdriva, så man ska inte tro för mycket på dem. De flesta kvinnor hade betydligt mer på sig, både av praktiska och estetiska skäl.

Sömmerskan ska göra ett mönster till en klänning; kunden har bara på sig 

särk (och underkjol?), snörliv, strumpor och skor, men är med våra dagars mått ändå rätt väl påklädd.

Nytryck år 1824 från "Book of English Trades" från 1811.

Särken var det första en kvinna, oavsett samhällsklass, satte på sig. Särkarna var vid den här tiden ännu enkla, funktionella plagg i de flesta fall, tillskurna av raka bitar och kilar.

 Amerikansk linnesärk, tidigt 1800-tal.

De gick ner till knäna eller vaderna, hade ofta korta ärmar och hade en stor halsringning som ibland kunde regleras med en dragsko. 

Strumpor i silke, bomull eller ylle kom sedan. Strumporna slutade ovanför knäna och hölls uppe av strumpeband som knöts eller knäpptes runt benet. Att döma av bildmaterialet var vita strumpor vanligast, men även ett flertal färgade exempel finns bevarade, ofta med instickade eller broderade mönster vid kilen på sidan av vristen. Kvinnor i enklare omständigheter kunde ha mörkare strumpor som inte visade smuts lika lätt.

 Silkestrumpor från Italien, tidigt 1800-tal.

Strumpeband kunde vara enkla band, eller mer eleganta broderade och vadderade varianter som knöts med band. En ny variant var också de elastiska strumpebanden. De bestod inte av resår i vår mening, med gummiband, utan av mycket tunna metallfjädrar insydda i kanaler. 

Snörlivet sattes sedan på. Snörlivet såg på 1800-talets början helt annorlunda ut än det gjort under större delen av 1700-talet, vilket kanske kan bidra till den vanliga uppfattningen att snörliv slutade användas under empiren, men de många bevarade snörliven och konst från tiden motsäger det. Det faktum att det finns ett flertal bevarade snörliv som visar på övergången från 1700-talets konformade snörliv till empirens rakare men strategiskt kurvigare, talar också sitt tydliga språk. 

Snörlivet var som regel stängt framtill (den öppningsbara planschetten skulle inte uppfinnas än på några årtionden) ofta med en skena i trä, valfiskben eller metall nerstucken i en kanal mitt fram för bättre hållning och stöd för bysten. Kilar över brösten tillät dem att svälla fram och inte plattas till som tidigare. Snörlivet snördes bak med handsydda snörhål, då inte heller öljetterna var uppfunna ännu. Den önskade siluetten vid den här tiden var slank utan definierad midja, med klotformade bröst som satt högt upp och långt ut åt sidorna – helt annorlunda än den varit under större delen av 1700-talet. Snörlivet lyfte och separerade bysten, och såg till att resten av överkroppen fick en jämn och slät form från de lätt tillbakaskjutna axlarna till höfterna. Snörlivet var förhållandevis lätt styvat, ibland bara med insydda snören, emellanåt med extra förstärkning av valfiskben.

Svenskt snörliv i bomullssatin, så kallat engelsk skinn, 1810-20-tal.

Insydda snören, några enstaka valfiskben, kanal för planschett framtill; kilar vid brösten.

Så gott som alla kvinnor som hade råd bör ha burit snörliv, då få är begåvade med den ideala figuren av naturen och en empireklänning inte ser snygg och elegant ut om man inte bär ett. Bra stöd för bysten är för de flesta kvinnor helt nödvändigt för att de inte ska se hopplöst tantiga och gravida ut och en bh kan sällan ge rätt sorts stöd. I vilken utsträckning vanligt folk använt snörliv och hur de sett ut är oklart. Kanske var de enkla hemsydda varianter av de moderiktiga snörliven, eller inköpta på andrahandsmarknaden? Några, särskilt äldre kvinnor i små omständigheter, höll säkert kvar vid de gamla snörliven från 1700-talet ett tag, liksom de gjorde utomlands.

För att undvika vanliga nybörjarfel:
Idag syr många så kallade ”short stays”, som ser ut som en blandning av korsett och bh, i hopp om att det ska vara enklare att tillverka och bekvämare att bära. Den typen av korta snörliv användes oftast bara av invalider, vid ridning och vid resor, dvs. tillfällen då kroppen var extra ömtålig eller utsattes för extra belastning. De är inte helt lämpliga för vardagligt bruk, men är, trots att de flesta mönster till dem inte är historiskt korrekta) bättre än en bh om ett vanligt snörliv av någon anledning inte fungerar. För en mer utförlig redogörelse för termen och företeelsen short stays kan du läsa den här artikeln av Sabine (titta gärna runt på de empirekläder hon gjort också, hon är extremt kunnig på området och är en väldigt duktig sömmerska).

  

Underkjolen kom sedan. Underkjolar kunde ha små ärmlösa liv eller hållas uppe under bysten med hängslen. Båda sätten finns det belägg för inom både högre och lägre samhällsklasser. 

 Amerikansk underkjol i linne med litet liv, från tidigt 1800-tal.

Underkjolarna följde givetvis klänningsmodets kjolar i siluetten; raka och enkla i början av perioden, eller lätt konformade med veck eller volanger nertill från början av 1810-talet. Under nästan hela empiren var de släta framtill med förhållandevis mycket vidd samlad i ryggen. För vårt kalla, nordiska klimat finns det exempel på stickade underkjolar, quiltade underkjolar och underkjolar med invävd lugg på insidan.

Övrigt. En liten avlång kudde kan ibland ses i ryggen på underkjolen uppe vid linningen, eller insydd i klänningen där kjolen börjar. Den var till för att förhindra att kjolen föll in mot svanken. Den fick dock inte vara för stor, då det kunde ge intryck av att bärarinnan hade en knöl mitt på ryggen.

Det finns enstaka exempel på att underbyxor eller byxholkar burits av yngre kvinnor. De kikade ut under många små flickors och pojkars kjolfållar, men att som kvinna använda byxliknande plagg ansågs ännu rätt riskabelt och opassande av de flesta.

 Underbyxor från Europa eller Amerika, 1802-20.

I de fall de användes bestod de av två lösa ben som knöts eller knäpptes fast runt midjan. Hopsydd gren på kvinnors underbyxor kom inte förrän långt, långt senare.

Länkar till fler bilder av originalplagg
Särkar
Strumpor och Strumpeband
Snörliv 
Underkjolar


Länkar till återskapade plagg
Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det "på riktigt".

Särkar
Annas
Kays
Natalies

Sarahs
Sophies

Strumpor och Strumpeband
Ambres strumpeband 

Snörliv
Coles
Ginas
Lucies
Melissas 
Natalies
Sarahs
Quincys


Underkjolar 
Charos med hängslen
Ginas med liv
Melissas med hängslen 
Rebeccas med hängslen

Quinns med liv

Referenser:

Andersen, E. (1986). Danske Dragter: Moden 1790-1840. København: Nyt Nordiskt Forlag Arnold Busck A/S.

Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Persson, H. (2009). Empirens döttrar – kultur och mode under tidigt 1800-tal. Lund: Signum.

SENAST ÄNDRAD 2 MARS 2014