Saturday, 3 May 2014

Underkjolar under tiden mellan empiren och krinolinen

Efter empirens slut (strax före år 1830) blev vida kjolar moderna. En av de viktigaste plaggtyperna för att få rätt silhuett på kjolarna under den här tiden var - och är - underkjolar. Vare sig du med dina kläder försöker fånga bilden av en societetsdam, en bondmora eller en hantverkares dotter, så kommer du att behöva underkjolar – i plural. Att få rätt form på kjolarna är inte den enda orsaken till att bära flera underkjolar: Har du bara en kjol så kommer den ofta att sno sig runt benen på dig på ett besvärligt sätt. Har du två-tre (eller fler – det finns uppgifter om att upp till sju-åtta stycken användes av damerna vid finare tillställningar) underkjolar så bildar de en samarbetande enhet som förhindrar att du trasslar in benen i dem.

Josabeth Sjöberg (ogift musiklärarinna i Stockholm) klär på sig för att gå ut, 1846. 
Underkjolen med vitbroderier syns tydligt. Josabeth dokumenterade sitt liv och
sina bostäder med många detaljerade akvarellmålningar som ger en bra inblick i 1800-talets Stockholm.

Det fanns olika sorters underkjolar, med olika funktion. Universellt för dem är att de inte bör synas under klänningen, de bör därför vara kortare än klänningskjolen. Hur mycket kortare beror på typen av underkjol. För att undvika att det blir bylsigt runt midjan med flera linningar så kan du göra dem lite större, så att de nästan lägger sig på höfterna, där det ju är önskvärt att ha vidd och volym. Det finns enstaka exempel på underkjolar med besparing i midjan, som gör att vidden naturligt hamnar lite längre ner, men de som har en vanlig linning dyker upp mer frekvent i det bevarade materialet.

”Vanliga” Underkjolar
Den vanligaste sortens underkjol för medel- och överklasskvinnor var sydd i vitt bomulls- eller linnetyg. Kjolen veckades (stripade rynkor var vanligt – den sorts rynkor vi oftast använder idag var mer ovanligt eftersom det blir klumpigt) till en linning. I svenska samlingar förefaller det som att det vanliga var att de hölls ihop med knytband bak; i till exempel USA verkar knappar och knapphål ha varit vanligare. Dessa underkjolar var oftast bara någon eller några få centimeter kortare än klänningskjolen. De kunde vara mycket enkla, eller dekoreras med veck, vitbroderier, infällda sicksackband eller spetsar, beroende på ekonomi och tillfälle, med enklare underkjolar till vardags och finare underkjolar till högtid. Hur vida de var varierade givetvis med vilken kjolvidd som var modern.

Underkjol av bomullstyg dekorerad med ihopvirkade sicksackband, 1840-talet

Viktigt att notera är att även om du gör klänningar från sent 1850-tal och 1860-talet och bär krinolin så kommer du att behöva ett par vanliga underkjolar över den för att mjuka upp linjerna. Det ser rätt tråkigt ut om konturerna av krinolinringarna syns igenom klänningskjolen, eller om kjolfållen plötsligt ”bryts” och faller rakt ner när krinolinen slutar. Underkjolarnas tyngd ger även en viss kontroll till krinolinens svängande. En mindre vid, kortare underkjol bars ibland under krinolinen, av anständighetsskäl.

Underkjolarna stärktes oftast för att bli frasiga och hålla ut kjolvidden bättre. Att de nystärkta underkjolarna kunde stå för sig själva var inget ovanligt. Stärkta underkjolar hade också fördelen att vara lätt smutsavvisande, vilket i viss grad kunde minska risken för permanent smutsiga fållar. Nackdelen var att stärkelsen rann ur om underkjolen blev blöt, så att vara ute i regn var ingen bra idé. Dessutom mjukades de stärkta underkjolarna upp när man rörde sig och satt på dem, så även om man var försiktig med sina kläder så behövde underkjolarna stärkas om regelbundet. Vanligast i Sverige var att stärka med risstärkelse, men potatismjöl ger ett liknande resultat.

Ripsunderkjolar
Från 1820-talet användes underkjolar med invävda bomullssnören, på engelska kallade corded petticoats, för att hålla ut kjolvidden. Några sådana underkjolar finns på svenska museer, där de ibland (men inte alltid) kallas ripsunderkjolar. En sådan underkjol bars ofta under de vanliga underkjolarna. Snörena gjorde tyget stelare och när underkjolen stärktes sög snörena dessutom upp extra mycket stärkelse. De var ofta lite kortare än de vanliga underkjolarna, och inte lika vida. När krinolinen kom 1856 försvann ripsunderkjolarna gradvis, men på svenska museer kan man hitta exempel även från senare 1800-tal.

Det råder en viss osäkerhet om vilka kvinnor som använde ripsunderkjolar. De bevarade plagg som har en känd proveniens har tillhört borgerskapets flickor och kvinnor, så kanske bara de övre samhällsklasserna använde dem?

Har du ingen vävstol och kan väva tyg till en sådan underkjol, eller känner någon som kan göra det, så kan du fuska och sy in snörena. Det finns enstaka exempel på sådana underkjolar i bland annat USA. Snörena bör vara ganska tunna, typ hushållssnöre i bomull eller bomullsgarn för virknål #4-6, även om det finns exemplar med grövre snören bevarade.

Den nedre delen av denna hemvävda underkjol i bomullskypert har inslag av grövre trådar, ca 1850.


Tagelunderkjolar
Underkjolar med invävda bårder av tagel började eventuellt användas redan under 1830-talet och var vanliga bland de högre klasserna på 1840-50-talen. Tagel heter crin på franska och både tyget och underkjolarna som syddes av det kallades för crinoline. Det är därifrån som även tagelunderkjolarnas efterföljare, krinolinen, fått sitt namn.

Tageltyg är rätt svårt att få tag på idag, om man inte kan väva det själv, så att göra en sådan underkjol är inte lätt. 

 Amerikansk eller europeisk tagelunderkjol, 1840-talet. 

Stubbar/vaddstickade underkjolar
En stubb var under 1700-talet namnet på vilken kjol och underkjol som helst, ofodrad eller vaddstickad/quiltad. Under 1800-talet fick det mer betydelsen av en vaddstickad underkjol. Stubben höll värmen under vintern och hjälpte till att hålla ut de vida kjolarna. Av vanligt folk användes de ibland, i alla fall på den svenska landsbygden, istället för krinolin; man kan då och då se att det finns en extra tjock valk av vadd vid fållen.

Vaddstickade underkjolar kunde vara rent funktionella, sydda i linne-, bomulls- eller ylletyger, med mycket enkla stickningar. De kunde också, i de högre samhällsklasserna, vara sydda i siden med eleganta, dekorativa mönster, inspirerade av 1700-talets avancerade motsvarigheter. De var något kortare än, och bars under, de vanliga underkjolarna.

Enkel stubb av hemvävt bomullstyg, 1860-talet. 

Övrigt
Säkert fanns det andra sorters underkjolar också, även om de inte dyker upp i samlingarna så ofta. Underkjolar i kulört ylle är välbelagt hos allmogen och kan säkert ha används även i andra samhällsklasser under de kallare månaderna. 

Mamsell Holmsten (till vänster) ska precis sätta på sig en grå underkjol, 
en vit hänger över sänggaveln. Målning av Josabeth Sjöberg, 1856.

 
Länkar till fler bilder av originalplagg

Länkar till återskapade plagg 

 

Referenser:
Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.
SENAST UPPDATERAD 12 JANUARI 2017

No comments:

Post a Comment