Josabeth Sjöberg (ogift musiklärarinna i Stockholm) klär på sig för att gå ut, 1846.
Underkjolen med vitbroderier syns tydligt. Josabeth dokumenterade sitt liv och
sina bostäder med många detaljerade akvarellmålningar som ger en bra inblick i 1800-talets Stockholm.
”Vanliga” Underkjolar
Den vanligaste sortens underkjol för medel- och
överklasskvinnor var sydd i vitt bomulls- eller linnetyg. Kjolen veckades
(stripade rynkor var vanligt – den sorts rynkor vi oftast använder idag var mer
ovanligt eftersom det blir klumpigt) till en linning. I svenska samlingar
förefaller det som att det vanliga var att de hölls ihop med knytband bak; i
till exempel USA verkar knappar och knapphål ha varit vanligare. Dessa
underkjolar var oftast bara någon eller några få centimeter kortare än
klänningskjolen. De kunde vara mycket enkla, eller dekoreras med veck,
vitbroderier, infällda sicksackband eller spetsar, beroende på ekonomi och
tillfälle, med enklare underkjolar till vardags och finare underkjolar till
högtid. Hur vida de var varierade givetvis med vilken kjolvidd som var modern.
Underkjolarna stärktes oftast för att bli frasiga och hålla
ut kjolvidden bättre. Att de nystärkta underkjolarna kunde stå för sig själva
var inget ovanligt. Stärkta underkjolar hade också fördelen att vara lätt smutsavvisande,
vilket i viss grad kunde minska risken för permanent smutsiga fållar. Nackdelen var att stärkelsen
rann ur om underkjolen blev blöt, så att vara ute i regn var ingen bra idé. Dessutom mjukades de stärkta underkjolarna upp när man rörde sig och satt på dem, så även om man var försiktig med sina kläder så behövde underkjolarna stärkas om regelbundet. Vanligast i Sverige var
att stärka med risstärkelse, men potatismjöl ger ett liknande resultat.
Ripsunderkjolar
Från 1820-talet användes underkjolar med invävda bomullssnören,
på engelska kallade corded petticoats, för att hålla ut kjolvidden. Några
sådana underkjolar finns på svenska museer, där de ibland (men inte alltid)
kallas ripsunderkjolar. En sådan underkjol bars ofta under de vanliga
underkjolarna. Snörena gjorde tyget stelare och när underkjolen stärktes sög
snörena dessutom upp extra mycket stärkelse. De var ofta lite kortare än de
vanliga underkjolarna, och inte lika vida. När krinolinen kom 1856 försvann ripsunderkjolarna
gradvis, men på svenska museer kan man hitta exempel även från senare 1800-tal.
Det råder en viss osäkerhet om vilka kvinnor som använde
ripsunderkjolar. De bevarade plagg som har en känd proveniens har tillhört
borgerskapets flickor och kvinnor, så kanske bara de övre samhällsklasserna
använde dem?
Har du ingen vävstol och kan väva tyg till en sådan
underkjol, eller känner någon som kan göra det, så kan du fuska och sy in
snörena. Det finns enstaka exempel på sådana underkjolar i bland annat USA. Snörena
bör vara ganska tunna, typ hushållssnöre i bomull eller bomullsgarn för virknål
#4-6, även om det finns exemplar med grövre snören bevarade.
Den nedre delen av denna hemvävda underkjol i bomullskypert har inslag av grövre trådar, ca 1850.
Tagelunderkjolar
Underkjolar med invävda bårder av tagel började eventuellt
användas redan under 1830-talet och var vanliga bland de högre klasserna på 1840-50-talen.
Tagel heter crin på franska och både
tyget och underkjolarna som syddes av det kallades för crinoline. Det är därifrån som även tagelunderkjolarnas
efterföljare, krinolinen, fått sitt namn.
Tageltyg är rätt svårt att få tag på idag, om man inte kan
väva det själv, så att göra en sådan underkjol är inte lätt.
Amerikansk eller europeisk tagelunderkjol, 1840-talet.
Stubbar/vaddstickade underkjolar
En stubb var under 1700-talet namnet på vilken kjol och
underkjol som helst, ofodrad eller vaddstickad/quiltad. Under 1800-talet fick
det mer betydelsen av en vaddstickad underkjol. Stubben höll värmen under
vintern och hjälpte till att hålla ut de vida kjolarna. Av vanligt folk
användes de ibland, i alla fall på den svenska landsbygden, istället för
krinolin; man kan då och då se att det finns en extra tjock valk av vadd vid
fållen.
Vaddstickade underkjolar kunde vara rent funktionella, sydda
i linne-, bomulls- eller ylletyger, med mycket enkla stickningar. De kunde
också, i de högre samhällsklasserna, vara sydda i siden med eleganta,
dekorativa mönster, inspirerade av 1700-talets avancerade motsvarigheter. De var något kortare än, och bars under, de vanliga underkjolarna.
Enkel stubb av hemvävt bomullstyg, 1860-talet.
Övrigt
Säkert fanns det andra sorters underkjolar också, även om de inte dyker upp i samlingarna så ofta. Underkjolar i kulört ylle är välbelagt hos allmogen och kan säkert ha används även i andra samhällsklasser under de kallare månaderna.
Mamsell Holmsten (till vänster) ska precis sätta på sig en grå underkjol,
en vit hänger över sänggaveln. Målning av Josabeth Sjöberg, 1856.
Länkar till fler bilder av originalplagg
Länkar till återskapade plagg
Andreas underkjol med veck, spets och sicksackband
Evas spetskantade underkjol
Evas underkjol med veck och spets
Kays underkjol med veck
Evas spetskantade underkjol
Evas underkjol med veck och spets
Kays underkjol med veck
Referenser:
Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.
Hammar, B. & Rasmussen, P.
(2001). Kvinnligt mode under två sekel.
Lund: Signum.
Hammar, B. & Rasmussen, P.
(2008). Underkläder: en kulturhistoria.
Lund: Signum.
Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the
20th century. Köln: Taschen GmbH.
SENAST UPPDATERAD 12 JANUARI 2017
No comments:
Post a Comment
Note: only a member of this blog may post a comment.